För de flesta av oss innebär vistelsen på ett hotellrum en temporär lösning i boendefrågan. Denna uppfattning verkar dock inte delas av Albert Cossery, som 1945 flyttade in på det hotellrum i Paris där han fortfarande, alltså drygt sextio år senare, bor kvar.Den 92-årige Cosserys produktion är tämligen ringa till sitt omfång. Under sitt författarskap, som spänner över sextio år, har han publicerat åtta titlar. Novellsamlingen Människorna Gud glömde utkom i Frankrike 1940 och är Cosserys debut. För att sätta in författaren i ett sammanhang kan det nämnas att han under 1940-talet umgicks i samma kretsar som dåtidens franska litterära elit, med Jean-Paul Sartre och Albert Camus i spetsen.Det är först nu som Människorna Gud glömde översatts från originalets franska till svenska, vilket är att betrakta som en stor välgärning, och översättaren Johannes Flink ska ha beröm för ett utmärkt genomfört arbete.Boken innehåller fem noveller som alla utspelar sig i fattigkvarteren i Kairo, staden författaren själv växte upp i. Karaktärerna som äntrar scenen hör hemma i samhällets utkanter. De plågas av bristen på mat och överflödet av sol. Svälten och hettan gör dem dåsiga och trötta, vilket är ständigt återkommande inslag i novellerna. De ger sig hän åt haschrökning och sexuella njutningar, sysselsättningar som knappast kan sägas glorifieras eller romantiseras, men heller inte moraliseras eller fördöms.Men novellerna i Människorna Gud glömde stannar inte vid att blott vara en beskrivning av människor i förfall och hemfaller inte för ett ögonblick åt medömkan. I novellerna finns ett ställningstagande för utanförskapet och en kritik mot det så kallade civiliserade samhället. Detta ger Sayed Karam i bokens avslutande novell, ”De svältande drömmer bara om bröd”, exempel på. Efter att ha funderat över tillvaron kommer han fram till följande slutsats: ”Hädanefter ska min kärlek ha en mening och mitt liv en orsak. Att leva ska för mig vara: att slåss. Att slåss, nu och alltid mot de barbariska krafter som får folkets barn att vandra barfota i rännstenen”.

Språket är märkvärdigt vackert med tanke på de trasiga karaktärer och skitiga miljöer som gestaltas och möjligen går det att karaktärisera novellerna som ett slags makabra sagor.

Förhoppningsvis innebär utgivningen av Människorna Gud glömde att de som uppskattar generationskamraterna Sartre och Camus också hittar till Albert Cossery. Det är han värd. 

Mathias Olsson

Albert Cossery
Människorna Gud glömde
125 s. Modernista
Översättning: Johannes Flink

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Dans- och teaterfestivalen går tyvärr många förbi trots att den har kommit att bli en av de största festivalerna inom sin genre och den går av stapeln just i Göteborg. Ett utav festivalens problem kanske är att nå fram till sina besökare, men frågan ...

Haruki Murakamis västerländskt influerade stil kan naturligtvis ha bidragit till den internationella framgången, men framförallt måste det vara svårt att inte fängslas av hans språk och berättarstil. Sakta men säkert börjar verken av den nutida japan...

Fransmannen Jean Giono föddes 1895 i Manosque i norra Provence och han förblev hemorten trogen ända fram till sin död 1970. I dessa trakter utspelas även flera av hans verk, däribland Mannen som planterade träd, en märkvärdigt vacker berättelse om mä...

Som stilist påminner Anders Paulrud i sina bästa stunder om Stig Claesson. Liksom Claesson äger Paulrud förmågan att med värme, vemod och humor berätta en anekdot hämtad ur den mest vardagliga vardaglighet. Prosan är avspänd och träffande, naturlig o...

Blev tipsad av Johan om Larkin Grimm mfl på Hagateatern i onsdag denne man brukar ha en förträfflig musik smak dessutom hade jag hört rykten om hennes fantastiska röst, så jag gick dit. Det på ett sätt är det trist att en artist helt präglar minnet...